Det glädjer mig att en person i Madeleine Leijonhufvud´s ställning tar upp några kärnfrågor kring vårt rättssystem. I en debattartikel i dagens DN, så beskriver hon det orimliga kring straffpåföljden för några brott i förhållande till några andra fall som inte anses vara ett brott.
Nu vill jag inte ta bort fokus från hennes kärnfråga kring barnen – stödjer detta till fullo, men min trigger kring detta är den förbaskade TV-licensen. Ni är väl medvetna om att det är brottsligt att inte inom 15 dagar efter inköp av TV-mottagare anmäla detta till staten? Ännu värre är att alla handlare av dessa är tvingade till angiveri. Se 8 § andra stycket.
Det som stör mig är helt enkelt att tvinga fram avgiften genom en separat organisation (=Radiotjänst, RIKAB), som i sin tur använder sig av angiveriverksamhet (tvingande) och överförmynderi. Prova och svara svepande när de ringer och frågar – vips så får du ett inbetalningskort och försöka överklaga är näst intill omöjligt.
För mig så är det bara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd att ha igång Radiotjänst. Förstå mig rätt, jag betalar gärna ett bidrag till Sveriges Radio för Public Service via skatten, men inte på detta sättet. Dessutom så skulle SR få netto 176 miljoner extra om Radiotjänst avvecklades, men å andra sidan blir det 74 personer arbetslösa i Kiruna…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar