Bloggrannen Cornucopia triggade med ett inlägg tidigare idag kring MSB (Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap) som utger sig för att vara den som skall ansvara vid en extraordinär händelse. Det har visserligen blivit något bättre med detta sedan MSB skapades vid sammanslagningen av tidigare Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverket, jag tänker då på den senare som faktiskt är en utförare och inte bara en "tankesmedja".
Vi har ju nämligen i god parlamentarisk ordning sedan Axel Oxelstierna ett system där hela myndighetstrukturen gör att ingen behöver ta ansvar, utan det är i slutändan upp till enskilda individer att ta ansvar trots organisationernas oförmåga. Det finns minst sagt en hel del händelser tillbaka i historien som bevisat att vi har en svårighet att hantera "extraordinära" händelser. Jag tänker förstås på Tsunamin i Thailand, Stormen Gudrun och Estonia. Eller bara senaste tidens pajkastning vem som ansvarar för att tågen inte går som de ska...
Ni känner väl till hur det fungerar med den fördelade så kallade lokala ansvarsprincipen?
"En av grundprinciperna i svensk krishantering är ansvarsprincipen. Den innebär att en myndighet som har ansvar för en verksamhet också har ansvaret för att verksamheten ska fungera vid en kris."
Sedan 2006 så har denna princip också fördelats ut lokalt. Det vill säga att Kommuner och Landsting har delegerats uppgiften att sköta förberedelser enligt följande lag och förordningar 1 & 2. Uppstår en krissituation i en kommun är det kommunledningen som enskilt står för ansvaret för den händelsen - ingen annan. Vanligtvis så har de flesta större kommuner upprättat en Krisledningsnämnd som har det delegerade ansvaret när något händer. Dock så skall enligt lag varje kommun göra det vilket inte är fallet.
Så långt, relativt ok om vi bortser från det faktum att de flesta som är ansvariga är helt oförberedda att hantera extraordinära händelser.De är helt enkelt inte tränade för detta (om de ens känner till att de har ansvaret...)
Nu de lite knepiga exemplen orsakade av Oxelstierna. Ansvar för följande infrastrukturella områden är:
- Flygplatser - LFV
- Öppet vatten/strandlinjen - Sjöfartsverket
- Vägar - Trafikverket
- Kommunal väg - aktuell kommun
- Järnväg - Trafikverket
- Eldistribution, nationella nätet - Svenska Kraftnät
- Eldistribution, lokala nät - Respektive nätägare
- osv
Det har ju blivit något bättre sedan april förra året när Banverket och Vägverket slogs ihop till Trafikverket.
Men nu till det intressanta! När en olycka sker så är det den instans ovan som har ansvaret för att hantera olyckan. Några exempel:
- Om Kalle får en hjärtinfarkt på stranden i Tylösand, så är det Sjöfartsverket som har ansvaret om han ramlar i vattnet, men kommunens räddningstjänst om han ramlar på stranden
- Om ett flygplan kraschar på flygplatsen är det LFV och flygplatsbrandkårens ansvar, kraschar det utanför stängslet är det kommunens räddningstjänst.
- Om en brusten dammfördämning i Norrland sveper över en järnväg och en Europaväg, vem ansvarar då?
- Om en olycka sker vid en kommungräns eller länsgräns kan ansvaret falla olika mellan en kommun och ett landsting
Notera följande i 4 kap, §10 i Lag om skydd mot olyckor:
"I fråga om omfattande räddningsinsatser får regeringen föreskriva eller i ett särskilt fall besluta att en länsstyrelse eller annan statlig myndighet får ta över ansvaret för räddningstjänsten i en eller flera kommuner. Om en sådan myndighet har tagit över ansvaret utses räddningsledaren av denna myndighet."
Jag undrar just när det finns tid för detta?
Betänk då det fall när en extraordinär händelse sker och den samordning som krävs bara för att reda ut vem som skall ta ansvaret för frågan. Intressant är att det åligger SOS Alarm att reda ut var ansvaret ligger och sedan fördela resurser.
Det som gör att det fungerar idag är enskilda individer på SOS Alarm och erfarna Räddningsledare som pragmatiskt kan bedöma och göra rätt bedömningar, trots det otydliga ansvarsförhållandet mellan olika myndigheter.
Slutligen, en ytterligare tes som stärker min teori om att vi är dåligt förberedda inför en extraordinär händelse, är det faktum att väldigt lite i lagtext och förordningar nämner hur vi återställer till normaltillstånd, dvs det engelska begreppet "Resilience". Vi tycks ha en tro om att vi kan förbereda oss och förhindra att det sker, vilket för mig tyder på en brist på erfarenhet av extraordinära händelser.
Tiden får utvisa när nästa extraordinära händelse sker och hur vi klarar att hantera den. MSB kommer säkert kunna informera om den, men sen då...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar